En vandring i litteraturens spår: från Vargas Llosa till Strinberg och en lektion i matematik

Lördag den 16 juni, Stockholm höljes av ett tunt regn och i behov av skydd går vi in på Latino Deli, den peruanska restaurangen på Götgatan. Esperanza, krogens ägarinna, serverar oss en delicioso ceviche (limemarinerad fisk och skaldjur med rödlök och chili). På restaurangens väggar hänger flera bilder där Esperanza poserar bredvid Nobelpristagaren i litteratur, peruanen Mario Vargas Llosa. Samtalen vid bordet handlade om några av hans romaner: Staden och hundarna, Det gröna huset, Samtal i Katedralen, Tant Julia och författaren, Keltens dröm.

Två timmar senare träffar vi på en helt annan författare från en annan del av världen. Nu sitter vi på krogen Soldaten Svejk på Östgötagatan, servitrisen lägger fram menyn, bilden av soldaten Svejk pryder menyns framsida och på menyns sista sida kan vi läsa: "En stor tid fodrar stora människor. Det finns hjältar, misskända och blygsamma, utan en Napoleons rykte och historia. Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsam sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom, vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: "Jag heter Svejk..."

Servitrisen kommer fram till vårt bord, en vacker skumkrona pryder ölglasen och till smakupplevelse av ölet Bernard samt tjeckisk husmanskost - korv med surkål pepparrot och senap, gulaschsoppa, ugnstekt fläskkarré med surkål och knödel- samtalar vi om humoristen Jaroslav Hasek som vid sin död 1923 efterlämnade sin ofullbordade roman Den Tappre Soldaten Svejk, ”som genast började sitt segertåg genom världen.”

Och genom en värld full av smaker och litterära verk fortsätter vi på Stockholms gator till katedralen vid Medborgarplatsen, till den katolska domkyrkan för att lyssna på Ord från den Heliga Boken. Gudstjänsten år på engelska och några psalmer sjunger vi på latin:
Salve, Regina mater misericordiae/Vita, dulcedo, et spes nostra/Ad te clamamus, exsules, filii Hevae / Ad te suspiramus, gementes et flentes/in hac lacrimarum valle.

Our Father /who art in heaven/hallowed be thy name; /thy kingdom come /thy will be done on earth /as it is in heaven. /Give us this day our daily bread;/           

Vårt dagliga bröd har vi redan fått den här dagen, timmarna har passerat förbi och det har hunnit bli kväll, det är en vacker, solig junikväll och vi fortsätter vår vandring med riktning mot Stadsteatern. Plötsligt är vi inte längre i Stockholm, vi har förflyttats i tid och rum till Dagmarteatern i Köpenhamn år 1889 där vi träffar den stora Strindberg, en ilsken August av kött och blod som med yxa i handen är redo att hugga i med sina ord i en två timmars diskussion med sin exfru Siri von Essen och hennes väninna Marie David. De är där för att repetera pjäsen Den starkare, Fröken Julie har förbjudits av censuren, finlandssvenskan Siri vill göra comeback på scen, Strindberg har ont om pengar och befinner sig i sin Inferno på jorden, i sin lacrimarum valle.

Det är P.O.Enquist som i Tribadernas natt leder oss in i Strindbergs liv, i hans lacrimarum valle (jämmerdal), det är Enquist som har fantiserat fram den verklighet vi upplever nu på Klarascenen och han är med ikväll bland publiken. Pjäsen är en diskussion om relationer, om äktenskap, begär och förtryck, om sexualitet och manlighet. Samtal om snoppen leder till en matematisk och filosofisk diskussion om längden- 16,9 cm-, om omkrets, radio och diameter, om radio gånger pi = 3,14. Om att ständig blir mät och inte hålla måttet. Där fick vi veta hur stor nytta man kan ha av att känna till denna matematiska konstant vid så viktiga mätningar!